Blandade känslor
Inför min flytt till USA har jag så otroligt blandade känslor. Det går som en berg-och dalbana hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska kontrollera upp och nedgångarna. Jag är otroligt spänd och det här är något jag har velat göra så länge jag kan minnas, jag kan verkligen inte se mig själv vara kvar i Östersund eller Sverige till höst. Men det är just nu, innan jag ska åka, som allting snurrar runt. Jag kollade på bilder på mina vänner ikväll och insåg hur mycket jag kommer sakna dom. Att inte kunna ringa dom, smsa dom eller vara med dom när jag vill. Det kommer bli tufft och jag vet att saker och ting inte kommer vara likadant när jag kommer hem igen om ett år. Jag är rädd för vad som kommer att hända här hemma med mina nära och kära, men jag vet att dom som kommer bry sig medan jag är borta och finnas kvar vid min sida från början till slut är dom som alltid varit äkta.
Det allra konstigaste kommer nog vara att bo med en annan familj. Jag ska inte bo med min mamma och pappa och prata med dom varje dag, jag kommer inte ha min lillebror vägg i vägg och höra hur han sitter och pratar med sina kompisar mitt i natten och skriker på datan. Jag kommer inte ha min lilla hund som kommer springandes till mig så fort jag kommer hem och kan gosa med. Jag kommer sakna så mycket att bara kunna ta cykeln eller en promenad bort till världens bästa momma och hälsa på, fika och bara umgås med.
Ikväll är jag längst ner i branten av berg-och dalbanans brant och måste bara få vara lite ledsen en stund för att ta mig upp igen och bli lika pepp på att åka som jag vet att jag är innerst inne. Jag vill ju inget hellre än det här och jag är så redo som jag kan bli på att få stå på egna ben, upptäcka världen och få börja ett annat liv. Men det är okej att ibland känna ångest och oro över det här, jag lämnar ju allting här hemma i mitt trygga Östersund för att bo i stora landet på andra sidan jorden. Dagar som dom här kommer och går såklart. Tur att jag är i USA varje år och är van med allting som händer där och det bästa av allt är att jag har ju min syster och hennes familj där redan :)
Åh okej, tack så mycket! :D Men jag tror jag ska gå dit, såg på google maps att det bara var 3 km från centralstation dit jag kommer med bussen :) Och det skulle vara fint väder, så jag ska ta en gps och mina ben så hittar jag nog :D haha.
Jag är precis likadan, det är så himla mycket som snurrar runt i huvudet och ena dagen är man superglad och vill åka på en gång, andra dagen tänker man BARA på allt man ska lämna. Men det är okej att ha sånna känslor, med tanke på hur mycket man lämnar, men också med tanke på hur mycket man kommer få uppleva! Jag var hos min mormor och morfar som bor uppe i ångermanland hela denna veckan, min mormor är sjuk och vi vet aldrig vilken dag hon lämnar oss, så när jag åkte hem ifrån dom igår, körde 30 mil alldeles ensam, så var inte ögat torrt en enda minut. Tårarna bara sprutade och då var det riktigt jobbigt när jag började tänka på alla hejdån. Men det är ändå inget som kommer att stoppa mig från att åka, det är som du säger, man måste få ha sina downs för att kunna resa sig och inse vilket äventyr man ska på! Dessutom kommer det bo så himla många andra tjejer som gör exakt samma resa, så vi får peppa varandra innan, där och efteråt!! :)
Jaa, det gör ju det och det kommer det verkligen. Kommer ju vara grymt också att iallafall ha lärt känna några litegrann innan man åker iväg, då är man inte helt ensam när man först kommer dit! Vad jag läst på andra bloggar också är det liksom att alla au pairer är ens vänner ;)
Joo jag förstår det! Ja men precis, dock så är min mormor väldigt sjuk så med henne vet man aldrig om det är hejdå för alltid eller inte, men jag lever ju på hoppet att jag ska få träffa henne igen när jag kommer hem och det kommer jag tro ända tills motsatsen är bevisad! :)
Haha jaa, det kommer det definitivt att bli! :D